jag skrev i mitt tidigare inlägg hur det är att vara stark. Jag trodde verkligen att vi skulle klara det här, att du skulle komma hem igen. Du hade ju klarat av den värsta krisen och var på väg att bli bra. Hur kunde jag veta att ett samtal till mamma en timma senare skulle få världen att rasa samman och tiden att stanna?

Du var stark hela tiden och vi tvivlade aldrig på dig. Du visade aldrig hur sjuk du egentligen var. ''det är bra'' var det enda vi fick till svar varje gång vi frågade hur du mår.  Det är därför det är så svårt att fatta hur kunde det bli så här. det var ju bra.

det jobbigaste är att inte veta vart du är nu. vi ser dig inte här och du är inte i umeå för mamma är här. du är inte i stockholm för micke är här, alla är här men vart är du?
Pappa, kan du visa vägen tillbaka till den riktiga verkligheten, verkligheten där du finns här hos oss, på riktigt. visa oss så kommer vi direkt.
 Varje dag när jag vaknar tror jag att jag ska vakna till en vanlig vardag. det tar alltid ett tag innan jag kommer på det, det där.. att du inte finns här.

men det är nog som en vän sa till mig, en vän som går igenom precis samma sak som vi gör.
 ''skulle vi veta vad som kommer efter livet, skulle alla ta sitt liv'' Du har nog det bättre än oss nu men jag saknar dig så himla mycket.

världen runtomkring bara fortsätter, och jag vill stoppa den, för vi måste vänta på dig. alla bara fortsätter medan vi står här och väntar.

älskade pappa <3